Det mesta av följande leonbergerhistoria är hämtat ur 
Yvonne Björnbergs text som var införd i SSD bladet nr 3 1983
”En hund, så stor som möjligt, hvilken imponerar såväl genom rik hårbeklädnad, god proportion mellan hufud och kropp, som ock genom angenäm färg och eleganta rörelser, ock som hos hvilken varje karikatur lutande överdrift är utesluten. Dess utseende låter mera sluta till brukbarhet och förstånd än åtskilliga andra, modet blott tjänande rasers. Lynnet är lifligt, hvarken för eldigt eller häftigt, ej heller dåligt och alls icke lömskt. Klokhet, tillgifvenhet och vaksamhet måste göra denna hund lika väl till en trogen vän och kamrat för människan, som till en energisk beskyddare av hennes lif och gods, liksom äfven hans rörlighet och uthållighet, förbundna med en vacker kropp och ett rikt hårlag, som gifver den största motståndskraft mot yttre inflytande, stämpla honom till en användbar ledsagare i vatten, till fots och till häst”.
Rasbeskrivning från 1895
Kort historik. 
Leonberg, en liten förstad till Stuttgart i södra Tyskland, levde 1808-1889 den passionerade djurvännen, tillika stadsrådet Heinrich Essig. Denne man var under sin tid även mycket känd för sin hunduppfödning, enär han ägnade ca 50 år av sin livstid åt att föda upp hundar. De hundar som Essig födde upp var bl a newfoundlandshund, landseer, grand danois, tibetansk mastiff, bulldogg samt jakthundar av skilda raser. Dock handlade hans liv inte enbart om hundar, hans egendom kallades populärt för Leonbergs lilla Hagenbeck, på grund av alla de djur som fann en fristad på hans egendom. Där fanns allt från fasaner och påfåglar till rävar och hjortdjur.
Till sitt redan stora hundbestånd inskaffade Heinrich Essig en S:t Bernhardshane direkt från klostret med samma namn i Schweiz. Den blev parad med en vit/svart Newfoundlandstik och år 1839 föddes den första brokiga kullen av en ras som så småningom skulle utvecklas till Leonberger. Valparna i denna kull var vit och svart fläckiga. De hade ”bernadinernas” storlek (låt oss komma ihåg, att vid denna tid såg S:t Bernhardshund ganska annorlunda ut mot vad vi är vana vid idag; de hade storlek, men en otrolig smidighet och styrka för att kunna genomföra sitt ”arbete” i Alperna) och en önskvärd vaktinstinkt.
Efter fyra generationer med de egna ”nya” hundarna köptes åter en S:t Bernhardshane från klostret. Som betalning för denne hane lämnade Essig två ”Leonberger”-valpar, för att ett år senare få ett utlåtande från munkarna om hundarna. Enligt vad som sägs gjorde dessa två hundar succé på klostret genom att överträffa den egna uppfödningen på en del områden, främst läraktighet, uthållighet, styrka och vaktinstinkt.
Intresset för den nya rasen från Leonberg började nå över gränserna, och Essig använde för första gången en Pyrenéerhane (vilken omtalas som 
sällsamt vacker, långhårig och med mycket ädelt utseende) till sin stam. Vad som nu finns att läsa om denna ras vid tidpunkten i mitten av 1800-talet är, att den skapats för och ärvt de egenskaper Heinrich Essig önskat, nämligen storlek, kraftfullhet samt ett utmärkt spårsinne efter S:t Bernhardshunden och godmodighet, full trohet till sin familj/ägare, rörlighet och simglädje med påfallande uthållighet i vatten från Newfoundlandshunden samt vaksamheten och den goda synen från Pyrenéern. År 1846 föddes den valpkull som erhöll rasnamnet och som kom att likna lejonet i staden Leonbergs stadsvapen. Huruvida slumpen avgjorde detta eller ej, därom tvistar leonbergerfolk än idag.
Vid denna tid, från 1850 och senare, avlade Essig främst på hundar med en mankhöjd mellan 60 och 80 cm. Han föredrog vita eller silverfärgade hundar med svart mask. Men färgen övergick ju under årens lopp ibland till svartvitt, ibland till vit-svart-röda hundar och slutligen till allt fler rödbruna, guldgula och lejongula med svart mask.
Leonbergerskaran var på den här tiden brokig, och ur de ovannämnda färgerna kom även sandfärg, silvergrått (s.k. silvervarg); hundar med mycket 
svarta hårspetsar och gul botten (s.k. guldvarg).
Essig höll sig med många avelsdjur och leonbergern började höra talas om sig. Pressen spekulerade bl a med tanke på de stora färgvariationerna. År 1895 finner man t ex i Illustrierte Leipziger Zeitung: ”I vissa fall finner man snövita Leonberger med svart mask och mörka ögon, en del är dock röda med vita fläckar och åter andra är i det närmaste helt svarta”.
Efter 1870 började leonbergern bli något av en modehund, idag skulle den kanske kunna kallats för en ”inneras” för folk med gott om pengar. Valparna betingade ett pris av minst 100 Gulden. Heinrich Essig hade diplomatiska förbindelser som naturligt gav rasen en puff i den riktningen. Ett plock ur skaran ”högheter” som höll sig med Leonberger var bland andra hertig Fredrich av Baden, Richard Wagner, Bismark, kejsar Napoleon 111, Italiens kung Umberto, Siciliens Garibaldi och kejsarinnan Elisabeth (Sissy) av Österrike, som i sin ägo som mest hade 7 Leonberger samtidigt.
Leonberger exporterades till så gott som hela världen. Norge och Sverige fick sina första Leonberger omkring år 1885 och i samma veva skickades hundar till bl a en zoologisk trädgård i Belgien, till Turkiet och Jugoslavien, Nord och Sydamerika, Kanada, Afrika (där rasen lär finnas kvar än idag på olika ställen) och till Japan. Det påstås också att år 1894 exporterades inte mindre än 374 hundar av rasen till Ryssland. Utställningar började nu bli av intresse för rasen och år 1895 skriver en Munchentidning: ”Utställningens vackraste hund var gul-brun med svarta schatteringar, den såg ut som ett lejon, så praktfull och elegant”.
Självfallet fick Heinrich Essig och hans uppfödarkollegor beska kommentarer p g a rasens förhållandevis stora popularitet och framförallt för dess höga pris. I en gammal bok om stora hundraser skriver L. Fiedelmeier i sin rasbeskrivning om Leonberger: ”Att man genom hunduppfödning kan göra verkligt stora pengar, visar oss en man i Leonberg vid namn Essig. Det är bara att mixa ihop lite hundar av alla de raser och sedan kalla dem Leonberger. Då köps de till orimliga priser av överhet och annat. En sannerligen lukrativ sak!” Så fortsätter en ironisk salva om 3 sidor i boken för att avslutas med en rasbeskrivning bestående av 30 rader.
Den mest kände och framförallt mest omskrivne av Essigs hundar var hanen Marco. Marco var mycket prisbelönt och eftersökt av många, men ingen 
kunde lösa honom för det pris Essig begärde.
Efter Heinrich Essigs bortgång bildades år 1890 en intresseförening för rasen. År 1895 bildades den första egentliga rassammanslutningen med säte i Stuttgart. Albert Kull m fl upprättade samma år rasens standard och man räknar rasen Leonberger som renrasig först omkring år 1895. År 1897 omarbetades standarden och 1901 grundades ”Nationella Leonbergerklubben”, år 1908 omstrukturerad till ”Leonberger Club”. Nya omarbetningar av standarden gjordes åren 1922, 1938 och 1950. År 1955 blev ny standard godkänd av FCI, vilken i sin tur omarbetades 1964, 1973, 1978 och senast 1996.
Några ord skall också sägas om de problem som uppstod inom rasen både efter 1:a och 2:a världskriget. Efter första kriget förtäljer historien att endast 4-5 rasrena hundar fanns att tillgå för fortsatt avel, och basen var så smal, att man åter började korsa in de ”ursprungliga” raserna. Andra världskriget blev naturligtvis också en katastrof, vem kan hålla så stora hundar i krigstid? År 1945 föddes 5 kullar med tillsammans 23 överlevande valpar. Många insatser gjordes för att bevara ”lejonen” och år 1955 föddes 22 kullar med 94 överlevande valpar. Hoppar vi till år 1975 finner vi att 49 kullar fötts med tillsammans 296 valpar. Under 1980-talets början föddes ca 500 – 600 valpar per år i Västtyskland.
Leonberger i Sverige
Som tidigare nämnts, fanns här leonberger redan på 1800-talet. Hos Jägmästare G. Kastman i Nääs fanns bl a en lianhund från Tyskland, vid namn Juno efter Bon Coeur undan Cora, uppfödd av H Hoppe. Juno var, enligt uppgift svart med bruna ben och född år 1883. Tiken Lizzie, gulbrun och född 1881, hämtades från Aachen. Dessa hundar går ej att spåra, inte ens stamorganet i Leonberg klarar det, tyvärr.
Veterinär J Vennholm i Sala ställde, på Stockholmsutställningen 1886, ut en hane vid namn Tell. Tell var stålgrå med vita tår och vit bringa och enligt uppgift född i Sverige år 1884. A Lindgren i Karlstad hade två leonberger – S:t Bernhardhundar som hette Björn och Flora. De parades och fick bl a en valp vid namn Björn. Denne Björn var svart med en liten vit fläck på bröstet. En hane, Barry, deltog på tidigare nämnd utställning i Stockholm. Han var vit med bruna fläckar och född i Sverige 1884 hos C V Blomqvist i Stockholm.
I Svenska Kennelklubbens tidskrift 1901 finns en illustration samt en rasbeskrivning från 1895. Under ”Allmänt utseende” kan man läsa: ”En hund, så stor som möjligt, hvilken imponerar såväl genom rik hårbeklädnad, god proportion mellan hufud och kropp, som ock genom angenäm färg och eleganta rörelser, ock som hos hvilken varje karikatur lutande överdrift är utesluten. Dess utseende låter mera sluta till brukbarhet och förstånd än åtskilliga andra, modet blott tjänande rasers. Lynnet är lifligt, hvarken för eldigt eller häftigt, ej heller dåligt och alls icke lömskt. Klokhet, tillgifvenhet och vaksamhet måste göra denna hund lika väl till en trogen vän och kamrat för människan, som till en energisk beskyddare av hennes lif och gods, liksom äfven hans rörlighet och uthållighet, förbundna med en vacker kropp och ett rikt hårlag, som gifver den största motståndskraft mot yttre inflytande, stämpla honom till en användbar ledsagare i vatten, till fots och till häst”. En vacker beskrivning som vi anhängare av rasen gärna skriver under på än i dag.
Leonberger idag
Under 1960-talet kom två tikar till Sverige, tyvärr kom dom aldrig att användas i avel. På 1970-talet kom de hundar som skulle bli föräldrar till de första kullarna av rasen i Sverige och Norge. Hundarna kom från Danmark och kennel Troldegaards. 1974 kom Troldegaards Lion till Solveig Linde och 1978 kom Troldegaards Cerberus och Troldegaards Tanja till Margareta Gustafsson och Sven Eskner. De två sist nämnda blev 1979 föräldrar till den första kullen i Sverige. I december 1978 föddes Norges första kull efter Troldegaards Lion och undan tiken Adele von Murrtal, på kennel av Nordens Löve. Ur denna kull kom 5 st valpar till Sverige. Det stora flertalet av dagens svenska och norska leonberger har någon av dessa hundar bakom sig.
Sverige har haft en mycket positiv utveckling av rasen och idag håller våra hundar en mycket god internationell klass. Rasen har förvaltats av en ambitiös och duktig uppfödarkår. Idag företräds rasen av ett flertal uppfödare som utvecklat ett gediget raskunnande. Rasen har idag ett gott hälsoläge. Svenska leonberger har exporterats till framförallt våra grannländer, men även till USA, Kanada, Nya Zeeland, England, Tyskland, Italien och Belgien.